söndag 25 september 2011

Tragiskt, komiskt, patetiskt eller fruktansvärt?

Jag vet inte längre vad jag ska kalla EU-politikers hantering av skuldkrisen? Visst såg jag redan i augusti att oenigheten förstör framtidstron, men aldrig hade jag anat att vi 1,5 månad senare fortfarande sitter fast i limbo! Jag är säker på att EU:s finansministrar har haft daglig telefonkontakt sedan 5 augusti och fortfarande har de inte kommit i mål med en enda vettig åtgärd. På senaste Ecofin-mötet deltog t.o.m. Geithner för att elda på samtalen, men inte ens USA:s närvaro kunde bota den kompakta oenigheten. Ecofin-mötet tydliggjorde snarare att finansministrarna glider mer isär. Inför mötet var det endast Finland som krävde säkerheter för ytterligare Greklands-lån, men efter mötet visade det sig att ytterligare fem länder vill följa vårt exempel. En lösning känns långt borta och det är mest av allt tragiskt!

Jag inser förstås att frågorna inte är enkla. Det handlar om löjligt stora summor. I helgen har det talats om att ESFS behöver 2000 miljarder euro för att "täcka in" dagens problem. 2000 miljarder euro är så ofantligt mycket pengar att det hela blir nästan komiskt. Än mer skrattretande blir det när dagens diskussion handlar om att implementera åtgärder som höjer ESFS till 440 miljarder euro. En höjning som för övrigt "godkändes" redan i juni, men som ännu inte har ratificerats av alla medlemsländer (inkl Tyskland). Skrattet fastnar alltså i halsen, när man inser att det snart krävs ett mirakel för att lösa detta. Eller ett krig!

Vi har också nått en punkt där man inte längre kan hitta lösningar som gläder alla parter. Det är sannerligen tröttsamt att höra alla försvarstal om hur stark euron är, hur goda återbetalare grekerna är samt hur enigt Europa står i denna kris. Faktum är att vi redan ser en slitning mellan nord och syd. Vi ser också hur opinionen inom Europa börjar ställa allt större krav på sina politiker. Dessa krav är kanske inte helt genomtänkta på sikt, men eftersom vi står inför en kris så börjar det skina igenom att opinionen är mer intresserad av att rädda sitt eget skinn än att hjälpa en europeisk granne i nöd. Den åsikten dödar många möjligheter till lösningar. Nästan vad än politikerna kommer överens om i denna elfte timme riskerar att leda till politiska självmord för inblandade ledare. Det gäller både de utsatta grekiska politikerna, samt de räddande tyska politikerna - knappast någon har en bra chans i nästa val? Det gör också att även om dagens situation är allvarlig och svårlöst - så blir morgondagens situation etter värre! Nästa år - efter ett helt år med nya europeiska val - kommer ännu fler EU-kritiska ledare att träffas på toppnivå. De kommer att ha stöd i en kritisk hemmaopinion och säga nej till ytterligare samarbete. T.ex. i Finland meddelade Timo Soini i helgen att han kandiderar till president! Bäva månne vi göra, men blir han vald och man tycker att Finland har betett sig patetiskt i EU-sammanhang med sina krav på säkerheter - you ain't seen nothing yet! I Finland är nämligen presidenten mycket involverad i utrikespolitiken...

Den mest akuta frågan är ändå Grekland. Egentligen borde man väl erkänna att kejsaren är naken och utan pengar (=default). Visst för det med sig allvarliga konsekvenser, då vi inte riktigt vet var detta slutar. Trycket blir enormt på övriga länder i kris och eftersom t.ex. Italien är en av de största EU-länderna så kan det trycket utlösa den verkliga krisen. Vi vet heller inte hur involverade globala banker är? Vem har sålt dessa CDS som kostar över 60 % av säkrat värde idag? Vid Lehman-kraschen trodde man sig statuera ett litet exempel som höll på och kostade västvärlden livet. Det är precis det misstaget man inte vill göra igen och det är precis därför man velar så in i norden med detta självklara beslut om Greklands betalningsinställelse. Trots att det antagligen blir fruktansvärda konsekvenser, hoppas jag beslutet kommer snart. Först då kan vi börja jobba vidare och uppskatta bolagen som faktiskt går bra idag (jo de finns). Jag hoppas den dagen kommer snart. Hur fruktansvärd den grekiska konkursen än blir, kan den knappast vara värre än denna volatila, framtidslösa, pessimistmarknad. Men jag försöker förstås ha en längre tidshorisont än nästa val...