Veckans fredagspaller ska handla om den förbjudna lågkonjunkturen! Det gäller inte den Afganska börsen där parlamentet helt enkelt förbjöd börsen stänga under en viss (laglig) nivå under hösten 2008. Istället handlar det om att vi numera i västvärlden har blivit så omhändertagna av mamma och pappa centralbank att vi "curlingmedborgare" numera ska slippa omaket med lågkonjunkturer. Centralbanker och stater har försökt avskaffa dessa farliga, men högst påtagliga, situationerna. De kanske inte har lyckats fullt ut, men de gör verkligen allt de kan för att allt ska fortsätta som tidigare.
De här bloggen är egentligen tänkt som ett inlägg i dagens ekonomiska debatt. Det finns faktiskt en annan skola - som inte vill förhindra lågkonjunkturer. Dessa (österrikiska) ekonomer menar snarare att det är lågkonjunkturerna som ser till att vi har en fungerande ekonomi. Lågkonjunkturer är lösningen på många av de finansiella problem som vi befinner oss i idag. Det resonemanget beskrivs i en
länk från Samuelssons rapport som i sin tur leder till
en artikel från den bortgångne Murray N Rothbard. Artikeln beskriver den andra sidan, dvs de som inte förespråkar stimulanser. Den publicerades 1960 (!) men är högst aktuell i dagsläget.
Debatten idag handlar hur vi ska åtgärda finanskrisen. Hur får vi åter fart på ekonomin? Hur löser vi de långsiktiga problemen. Hittills har Keynes tankar ett övertag, vilket snarare är en underdrift. Idag finns det inga andra officiella vägar än Keynes. Den andra sidan - Mises eller den österrikiska skolan - har helt blivit ignorerad, men har ändå lyfts upp en aning på senare tid.
Keynes: Förespråkade att staten är aktiv och motverkar svängningar i ekonomin genom stimulansåtgärder. Ifall ekonomin faller ska staten öka sina utgifter för att kompensera nedgången i BNP. Detta skapar nya arbeten och får fart på övriga (privata) sektorer. Motsatt, i högkonjunkturer ska staten minska sina utgifter och höja skatterna. De ska strama åt ekonomin. Detta "kyler av" ekonomin och gör att bubblor inte skapas.
Mises: Förespråkade att staten inte ska göra någonting! De ska varken stimulera i lågkonjunkturer eller strama åt i högkonjunkturer. Ekonomin kommer istället att ta hand om sig själv. Visserligen skapas en lågkonjunktur eller depression emellanåt, men i slutändan är dessa bördor enklare att bära än ifall staten blandar sig i. Via "lassez-faire" kommer nämligen lågkonjunkturerna att bli kortare, samtidigt som vi inte får de extrema bubblorna i högkonjunkturerna. Vi får alltså en jämnare utveckling, även om ekonomin fortsätter att svänga upp och ner.
Det är naturligtvis så att båda skolorna har problem med sina respektive praktiska tillämpningar. Det stora problemet med Keynes är att vi antagligen aldrig kommer att få ett perfekt prognosverktyg. För att staten ska kunna använda stimulanserna perfekt bör de nämligen (korrekt) kunna se ca två år in i framtiden! Det har att göra med tidsförskjutningar. Från det att regeringen föreslår en skatteförändring, tar det ca två år tills dess att den har fått effekt i samhället. Först ska den debatteras och lagfästas, sen tar det ytterligare tid innan vi medborgare reagerar på skatten. Detta är förstås ett stort problem som vi aldrig kommer över. Detsamma gäller ränteförändringar. Centralbankerna försöker anpassa dagens ränta efter hur ränteläget (och inflationen) ser ut om två år. Det är sannerligen en utmaning!
Ett annat problem med Keynes är att våra folkvalda politiker ska "plocka bort bålskålen, precis när festen börjar ta fart" som Milton Freidman uttyckte sig. Någon som tror att det någonsin kommer att hända? Med fyra års mandatperioder finns det inte en chans att en invald politiker höjer skatten, för att ekonomin börjar ta fart! Däremot kommer de antagligen att stimulera så fort de får chansen, men motsatta sidan är minst lika viktig. Det är nämligen så att stimulanser leder till underskott och statsskulder. Keynes tanke var att åtstramningar och skattehöjningar ger överskott och bortbetalda statskulder. Kanske t.o.m. överskott som kan användas i nästa lågkonjunktur. De senaste tio åren ser vi med önskvärd tydlighet att staterna tyvärr struntar i att konsolidera i goda tider. Grekland är kanske det bästa (värsta) exemplet.
Mises saknar heller inte problem med sin teori. Det finns väl ingen medborgare som skulle ha speciellt högt förtroende för en folkvald premiärminister som plötsligt deklarerade "lassez-faire"! Speciellt inte om ekonomin dök kraftigt och arbetslösheten noterade rekordnivåer. Den premiärministerns mandatperiod skulle med stor sannolikhet bli den sista och han skulle knappast få en medalj för gott ledarskap i rikets tjänst. Kort sagt, Mises må vara teoretiskt enkel att omfatta men i praktiken är det en omöjlig väg att gå. Eventuellt att en diktatur skulle kunna anamma ideerna, men de kanske skulle förbjuda lågkonjunkturen istället?
Mises menade också att centralbankerna genom sin penningpolitik lurar folk med konstgjort låga räntor (Hmm...). När företagen ser dessa (konstgjort) låga räntor antar de (felaktigt) att konsumenterna har sparat mycket pengar på sina konton och då agerar företagen som de bör göra i sådana situationer - de investerar. För att göra en lång historia kort, blir det ingen utdelning på dessa investeringar. Istället skapas det inflation i samhället, eftersom företagen bjuder upp råvarupriserna sina investeringar samtidigt som konsumenterna konsumerar. Det leder till ständigt stigande priser. Den här processen kan hålla på i flera år innan den till slut avbryts och slutar i en ny (fördjupad) lågkonjunktur.
Vad är problemet då? Jo Mises menade att banksystemet är det som orsakar dessa kraftiga variationer. Utbud och efterfrågan ändrar lite från år till år, men det är kreditexpansionen som förvärrar situationen och gör den dramatisk. Ska vi då förbjuda bankväsendet? Utan kredit, inga problem! Naturligtvis inser väl de flesta att "lagom" kreditgivning är sunt för samhället. Utan en "moderat" kreditexpansion skulle vår ekonomiska utveckling ha varit betydligt sämre och vi skulle fortfarande vara fast i bondesamhället. Återigen, Mises må ha en teorietisk fullt godtagbar poäng men när vi ska implementera dessa teorier blir det svårare - för att inte säga omöjligt. På senare tid har dock alla börjat inse vikten av att reglera finansmarknaden. Ohämmad kreditgivning slutar alltid i tårar. Mises kanske får fram en praktisk poäng trots allt?
Ska vi alltså motverka konjunkturen eller ej? Det finns förstås inget säkert svar på den frågan. De flesta ekonomer är rätt ense om att andra sidan har sina poänger och att teorierna stämmer i teorin. Däremot har de väldigt skilda åsikter om implementeringen. De som stöder Keynes teorier medger att förfarandet skapar underskott och statsskulder, men de menar att den ekonomiska återhämtningen kommer att betala bort dessa skulder (med råge).
De som stöder Mises teorier menar att det redan är försent! Vi har enorma statsskulder och "lassez-faire" borde ha iakttagits från början. Nu är vi (=USA, Europa) redan bankrutta. De är förstås kraftigt emot nya stimulanser, som de menar att förvärrar dagens redan prekära läge.
Antagligen är det värsta en regering kan göra att börja följa ena skolan, för att sedan byta sida! Det är precis det som händer i västvärlden just nu. T.ex. Storbrittannien stimulerade å det grövsta 2007-2010 för att nu ha föreslagit enorma budgetåtstramningar. Ska man vara riktigt ärlig så följer de ingen av ovan nämnda skolor, även om de började med Keynes. De kommer antagligen att hamna i gott sällskap under 2011 och det är en av orsakerna till min pessimism till dagens börsvärderingar. Det här måste var det absolut bästa sättet att förstöra en ekonomisk återhämtning, en återhämtning som i sin tur redan är inprisat på dagens börser.
Problemet med nationalekonomi är att vi inte kan testa teorierna i ett slutet laboratiorium och komma fram till den bästa lösningen. Istället är det alltså upp till våra politiker att bestämma väg, utifrån den ekonom som skriker högst. Personligen tycker jag ändå att politikerna gör rätt som vidtar åtgärder. Jag har givetvis svårt att förstå hur spekulerande bankchefer skulle räddas utan att förlora varken bonus eller arbete, men jag kan mycket väl förstå att man stimulerar för att rädda ett antal arbeten eller för att åtgärda en djup ekonomisk kris. Visserligen kanske det kostar några procent på BNP (över tiden) men det är bättre än att vi ska trycka upp arbetslösheten. Hög arbetslöshet är nämligen aldrig en lösning.
I teorin kan jag visserligen hålla med Mises, men i praktiken inser även jag att vi bara är människor som gillar att ha det bra.Vi gillar inte att gneta för att få det bra om tio år. Vi vill ha det bra nu! Tyvärr fungerar inte god ekonomi på det sättet. I längden måste vi arbeta ihop de pengar vi ska konsumera. Det finns ingen annan väg. OM vi bara anammar halva Keynes ideer (stimulans) och stuntar i den jobbiga halvan (åtstraming) så slutar det i katastrof, även om vi kan leva i många år till som curlingmedborgare till mamma och pappa centralbank. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Nu menar vissa att vi har levt gott i 20-30 år tack vare en sällan skådad kreditexpansion. Centralbankerna har lovat göra vad de kan för att vi ska kunna fortsätta våra liv på kredit. Kanske det är dags att börja spara nu? Kanske Mises får revansch? Om 30 år vet vi hur vi borde ha gjort!
Hoppas du har fått ett ytterligare ett perspektiv på den ekonomiska teorin.
Trevlig helg
