Det är ingen tvekan om att banker har varit en riktigt bra placering de senaste 15 åren. Om man bara missade att köpa de som gick i konkurs i början på 90-talet kan man kanske sträcka ut historiken 15 år till? Vad jag inte förstår är hur en del kan vara så positiva till banksektorn idag? Historisk avkastning är som bekant ingen garanti för framtida utveckling.
Bankerna måste numera vänja sig med pressat räntenetto som inte längre kan kompenseras av hög utlåningstillväxt. De kan heller inte chockhöja räntemarginalerna eftersom konkurrensen är stenhård både på inlåning och utlåning. Kryddan på moset är ändå att andelen dåliga lån borde stiga då räntehöjningar och ekonomisk kräftgång tär på låntagarnas betalningsförmåga. Skulle arbetslösheten dessutom öka får vi se "defaults" på en nivå som bankfolk drömmer mardrömmar om!
Internationella banker har det faktiskt ännu värre, de är redan i fritt fall! Ryktena har varit återkommande gällande Bear Stearns och deras kreditproblem. Deras inlåningsmarginal hoppade upp från 150 punkter till 590 punkter vissa veckor. Trots BS ivriga fönekanden klassar man den anrika banken med samma kreditvärdighet som de "nya" isländska bankerna. Kent Janer (Hedgefondförvaltare & ÅAB-styrelseledamot) skrev tidigare i år att internationella banker borde avkrävas konsekvent redovisning hur det ligger till med deras kreditstockar. I dagsläget skjuter de problemen (dåliga lån) på framtiden samtidigt som de hoppas att ekonomin vänder i tid så att framtida vinster kan äta upp dessa förluster. Allt detta med myndigheternas goda minne. Han avslutade med det redan klassiska citatet "Hope is never a strategy".
Tyvärr är det precis den strategin som centralbankerna använder med sina marknadsåtgärder. Någongång blir det köpläge i bankerna, men just nu känns det mycket avlägset. Det finns visserligen uppköpskandidater bland bankerna men man ska sällan köpa förhoppningsbolag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar